Jag var och tränade i Glenrothes igår med Gardner, både det mixade passet och det för tjejer. Hur jobbigt det var kan nog sammanfattas i följande siffror: 74,3 kg vikt före passet -72,2kg vikt efter passet. Jag drack ca. 1,5 liter under träningen... Så hur gick det då? Det var två coacher där och efter ett tag kommer han fram till mig och frågor om jag är där för att träna eller boxas. Ehh, ähm ja asså jag är nybörjare men jag vill boxas *nervös*. Ja ok jag har tittat på dig ett tag och du gör massa fel. Om du bara tränar spelar det ingen roll men om du vill boxas behöver du jobba på det. Ingen fara, vi lär dig. Boxningscoacher är alltid så upplyftande i sina kommentarer... Senare frågar han hur lnge jag tränat. Sen i Februari. Ok. Inga kommentarer och jag undrar om jag är heelt kass trots allt. Blir visad hur man gör en korrekt krok, och tillsagd att inte tappa garden när jag slår. Upptagen i ringen för pads. Och plötsligt så händer det.. Får massa beröm, de undrar igen hur länge jag tränat, om jag kört någon annan kampsport etc. Säger att jag har naturlig talang och borde träna för att fightas. Att jag borde komma till den mixade träningen så att de kan låta mig sparras också, med tjejer och killar. Det här var första gången en riktig coach sagt att de tycker jag borde fightas. Andra har berömt och peppat men det är ju inte riktigt samma sak. Så nu sjönk det liksom in. Att det är jag i ringen om ett år eller så. Wow. På något sätt. Det blev plötsligt lite mer allvar. Eller, jag vet inte. Man kan ju tävla för att det är roligt också. Roligt att träna, roligt att se att slitet ger resultat. Ärligt talat kommer nog den mentala biten vara tuffast: träna lagom mycket, äta bra och framför allt hamna på en bra vikt på ett 100% sunt sätt. Nu är jag i vart fall med i matchen. Med huvet också. Jag kommer fightas :D