Rubriken är ett citat från Christiannes pappa. Själv jag skulle aldrig komma på ett så cyniskt talesätt, jag är en hopplöst fall av positiv hurtbulle. Sen behöver inte att vara positiv betyda att man är optimist. Jag tror faktiskt att vi alla blir gladare av en mer realistisk livshållning!


Jag tänker såhär: när jag växte upp var det ett par tuffa år. Speciellt i tonåren var det jobbigt och efter gymnasiet hyste jag ett hopp om att nu, nu skulle livet bli bättre, lättare. En tuff period följs av en lättare, efter sol kommer regn liksom. I ärlighetens namn blev det inte så. Istället har jag haft två år som har haft både toppar och dalar och ett par traumatiska händelser. Samtidigt har jag också mått väldigt bra: lärt mig att tycka om mig själv mer, slappna av, lyssna in kroppen, lärt känna Gud bättre etc.


Efter traumat med Junes självmordsförsök insåg jag till sist att allt kommer inte bli bra och sen vara det i ett par år. Livet är tufft: när inte jag mår dåligt finns det någon runt mig som kämpar och behöver stöd. Det betyder inte att min utveckling stannar av: jag kan fortsätta må bättre och bli "lyckligare" allteftersom jag lär mig att uppskatta varje solglimt i livet. Ett citat som uttrycker det på ett fint sätt kommer från filmen Kalenderflickorna:

“I don't think there's anything on this planet that more trumpets life that the sunflower. For me that's because of the reason behind its name. Not because it looks like the sun but because it follows the sun. During the course of the day, the head tracks the journey of the sun across the sky. A satellite dish for sunshine. Wherever light is, no matter how weak, these flowers will find it. And that's such an admirable thing. And such a lesson in life."

Livet är både tufft och jobbigt. Men det betyder inte att det inte är underbart och vackert också. Man måste bara träna sig på att vända sig mot solen! Och ibland kanske slappna av när den går i moln...


Stor Kram!