Skönt att bara komma till Sverige och landa lite efter alla prov. Är lite trött på att läsa och producera text så boggen får nog vila lite dessa veckor. Återkommer om ett tag, när jag skrivit klart alla bibelstudier till boken Accent..
Kramis!
Mamma i Bergianska trädgården sist hon, jag och mormor var på äventyr
Nu är mina exams över. Så fruktansvärt skönt, ni kan bara ana hur underbart det är att inte ha de hemska proven på ena axeln och skuldkänslan av att aldrig plugga tillräckligt på den andra. Frihet för två veckor framåt! Tre nästan. Det här blir bra..
Imorgon tar jag bussen in till Edinburgh för att träffa Mamma och Mormor. Vi ska ha en tjej weekend i storstaden, gå på slott och i den botaniska trädgården (de har ett orkidée hus). Lite shopping blir det nog med. Framför allt ser jag fram emot att få gå och se Swanlake on Ice. hur spännande som helst, älskar dans. Något annat som är jätteroligt är att Mormor tydligen är gladare än på länge. Vet att hon haft det tufft länge med många nära som varit sjuka, jobbiga år för Isac och mig, älskad hund som dog osv. Hoppas att de här dagarna kan få henne att känna sig älskad, lyfta henne lite!
Här kommer en bild från sommaren med mig och mormor, också i Bergianska:
Som jag berättat har jag ju just börjat läsa igenom bibeln igen, från pärm till pärm så att säga. Och det är asläskigt. Jag menar det. Det är svårt att förklara, som att ha gått igenom grundskolan och komma tillbaka ett par år senare och inse att du inte är säker på att du vet om 1+1=2 längre, vara osäker på huvudstaden i ditt hemland och inte riktigt veta var punkt och stor bokstav ska vara. Paradigmskifte kan man tydligen säga på lite fint filosofi-språk. Det är jobbigt och omvälvande i början men jag tror nästan efterdyningarna är värst.
Jag
vet
inte
vad, hur, jag tror
längre.
Jag tror på Gud. Jag läser evangelierna och fascineras av Jesus. Älskar, förundras, berörs av en Gud som skapar av kärlek och lider in i döden för samma skapelse. Jag tror. Vad skulle jag annars göra? Det är livet, dess essens, hoppet som hjälper mig lite på att ur smärtan föds skönhet, att det sårade blir helt en dag, den ensamma upphittad. Drivkraften, stödet, tryggheten, utmaningen.
Kalla mig svag om du vill -jag vill inte leva utan Gud.
Så när jag slår upp bibeln igen och konfronteras med de berättelser jag alltid trott på, sådär bokstavligt, och inser att det inte funkar så värst bra med nya tankar jag har. Då blir jag rädd. Osäker, vilse. Jag har ingen fin filosofi, ingen genomtänkt teologi, inga bra argument eller säker trosförklaring. Bara en naken tro på Den som är Kärlek och Liv.
Och jag har ingen aning om när jag kommer ha mer säkerhet igen.
Så händer det, de där små tecknen efter vägen. Som rösen i fjällen, små stenhögar som lika kunde vara ett barn som lekt eller en händelse. Men de dyker upp, igen och igen, när du minst anar det. Om du vandrat förr känner du igen dem, vet att de leder rätt. Bara du är uppmärksam och följer vägen.
I kyrkan idag inledde Cameron gudstjänsten med att säga att de kommer ha ett nytt tema för de närmsta veckorna; resor. Idag skulle han tala om Abraham. Gissa vilken text jag läste imorse (efter att jag lite halvt ångestfylld slagit upp min bibel)? Exakt den vi läste i kyrkan idag. På pricken. Cameron talade först om den historiska bakgrunden för att sedan berätta en liten historia om skillnaden mellan "belief"(övertygelser) och "faith"(tro). Han var tidigare lärare på grundskolenivå och jag vet inte vad han undervisade om men han hade i varje fall ett experiment med sina elever:
-Här är tre glas med vatten. Och här är tre påsar, två med socker och ett med kräkmedel. *häller en i vart glas och blandar om glasen* Den som kommer fram, tar ett och dricker upp får en marsbar! Jag lovar att jag inte kommer er låta ta den med kräkmedel. Vågar någon?
Han berättade att hans elever kände honom väl och visste att han var kapabel till att hitta på galna saker men också att han tyckte mycket om dem och verkligen brydde sig om dem och kände dem väl. Därför blev han inte förvånad när det var Sofia som om upp, tog ett glas, tittade honom i ögonen och drack upp för att sedan få sin marsbar.Cameron förklarde sin liknelse såhär: -Det är en sak att ha övertygelsen att jag inte skulle låta någon dricka det dåliga vattnet. Man kan ha alla möjliga sorters övertygelser, saker man kan skriva under på men aldrig skulle göra. Den som hade tro var flickan som tog ett glas och drack. Tro är det som gör att man handlar, vågar det som är läskigt, utanför ens trygghetszon var den än går. Tro är det som fick Abraham att våga flytta ifrån tryggheten hos sin klan, sitt land och sina relationer för att följa Gud ditt han tog honom. Cameron frågade sen om någon av oss praktiserar den sortens tro i vårt liv...
Om det är något jag har är det tro. Att följa in i det okända. För vart går jag annars? Just nu går resan genom bibeln. Så jag följer efter...följer honom som kärleksfullt lägger ut rösen så jag hittar rätt och samtidigt träffar mig mitt i hjärtat med sin omsorg.
Igår såg jag filmen Garden State och det är faktiskt en av de (få) filmer som lämnar ett avtryck.
Den handlar i korthet om en ung man, Andrew, vars rullstolsbundna mamma dör i en olycka vilket får honom att åka hem för första gången på nio år till småstaden där han växte upp. Där konfronteras han med gamla (rätt nedknarkade) vänner, sin dominante pappa men framför allt med sig själv. Längs vägen möter han Sam, en spontan, söt tjej som är en kronisk lögnare men ironiskt nog leder honom närmare sanningen med sin livsbejakande inställning, hand i hand med övertygelsen att inget är så bra som en riktig gråtstund: "jag ser till och med fram emot dem!"
Jag blev verkligen berörd av filmen. Det var inte första gången jag såg den, har sett den tidigare hos bästa Linnéa som ordnade en jättemysig filmkväll för mig och henne. Men jag tror jag förstod några av filmens teman bättre nu: hur nödvändigt det är att känna även om det även innebär smärta, och hur det är relationer som skapar det hem som råder bot på hemlösheten man kan uppleva efter att ha flyttat hemifrån. Något annat jag tycker är fint i filmen är hur de två möts, båda med problem och sorger, men hur mötet leder till helande. Ett tillsammans i det ofta kaotiska och smärtsamma, men ändå underbara livet. En realistik glädje; såhär är det och det är jobbigt ibland och vi är inte perfekta men vi älskar och det finns hopp...
Fint helt enkelt.
Ja, jag som pluggar hållbar utveckling och "biodiversity" tar i tillfälle att förundras över det här stackars djuret. Rätt humm, unikt. Ska vi säga fulsött.
Haha XD
Har ju som kanske redan är bekant dragit upp träningsdosen ett snäpp efter nyår. Och slutat med sötsaker (utom min frukt, ingen rör min frukt). Jag mår riktigt bra, tror det är en kombination av maten, träningen och dessutom att jag äter helt laktosfritt -annars får jag i mig mjölk genom choklad och typ bakade saker med smör, mjölk etc. Nu är det helt enkelt prima liv i Skottland till skillnad från början på vintern som inte var så hälsosam eller energifylld. Skönt måste jag säga.
På gymmet i tisdags när jag körde cardio (löpning och crosstrainer) och fick samtidigt en liten aha-upplevelse om hur viktig hjärnan är för prestationen. Vet inte om du är som jag men jag sätter gärna en "magisk" inre gräns t.ex. att jag orkar si och så länge just nu, måste träna så länge eller får ge upp efter så mycket. Att pusha sig över den gränsen kan kännas helt omöjligt men det är det ju inte, siffran sitter i huvudet inte i kroppen. Så i tisdags när jag körde sista 20 minuterna på löpbandet bara vägrade jag ge upp och gå en stund efter 10 minuter, fast jag var trött och ville gå (hade kört cross i 30 min innan). Jag bara sa till mig själv att jag kan, jag är stark, det är jobbigt att träna men jag klarar det, det går, bara fem minuter till etc. Och vet ni jag klarade alla 20 minuterna springande utan gå-paus. Jättestolt var jag!
Sen är det det här med kosten. Hur mycket av vilka näringsämnen och vad som är lämpligt när man vill gå ner lite i vikt eller tona kroppen. Just nu äter jag väldigt kolhydratrik mat, såhär idag vilket nog var en rätt vanlig dag:
Frukost: Gröt m. hemgjort äppelmos och lite laktosfri mjölk, glas vatten och 1 tillskott-tablett (vill få i mig järn ordentligt)
Lunch: Wok av rotfrukter m. ris och kikärtor
Mellis: Bröd, grovt hembakat.
Träning
Mellis:Äpple och knäcke med jordnötssmör och 1 banan
Middag:Grönsaks-soppa, bröd med ost-skiva, några torkade katrinplommon till efterrätt
Såvitt jag vet, eller snarare gissar, så är det inget överflöd på protein i denna kosten. Speciellt som jag styrketränar 3gg i veckan och konditionstränar ca.2 gg. Dessutom väger jag runt 70 kg, så om man ska tro alla kroppsbyggare samt övriga gymråttor behöver jag ca. 140 gram proein om dagen. Tror inte jag får i mig det.
Men, nu trivs jag bra och mår bra av min kost. Den är rätt så billig och bra för miljön i stort, i varje fall bättre än om jag skulle vräka i mig kött och mjölkprodukter. Nu är mjölkprodukter inte nåt alternativ, men tonfiskburkar och köttfärs finns ju där på hyllorna. Men det är ju inte precis mumsigt heller. Så då är frågan, om ine ideal och plånbok ska svikas, är proteintillskott ett bra alternativ. Känner mig lite vilse i kostdjungeln. Man kan ju strunta i det hela men när jag nu lägger ner energi på träningen så måste jag ju äta rätt så väl. Och om man ska tänka på när man äter och planera och ha sig kan man ju lika också försöka äta rätt för att få ut så mycket som möjligt av träningen..
Det var mina funderingar för ikväll.
Adjö.
Nu har jag skrivit min ekonomi tenta. Jag svarade på ALLA frågor, surprise surprise. Det kändes som att det gick riktigt bra, jag som var så nervös.. Känner mig rätt lycklig av att det är klart i varje fall *leende*
I eftermiddag har jag nästa tenta, i geografi. Strax måste jag kila väg..
Ha det gött tills jag hör av mig igen!
