Usch det här har vart en jobbig vecka.
I tisdags hittade jag och mina flatmates June (den 5te lägenhetskompisen) skadad. Hon hade skurit upp sig i armarna och halsen med en helt enorm kökskniv. Blod överallt -på golv, över henne, toaletten, till och med duschdraperiet var helt indränkt i blod. Det otäckaste mest obehagliga jag sett i mitt liv. Sen dröjde ambulansen i 30 minuter, tack Gud att hon överlevde!
Verkligen tacksam för det, vet inte vad vi gjort om hon dött där i våra armar. Hon kommer tydligen bli återställd i varje fall, tur mitt i all otur.

Som rubriken antyder har jag nog svurit mer de senaste dagarna än på min livstid. Inte bra men men. Just nu är jag hemma och vilar lite från chocken, har vart skönt att bara komma bort lite. Fina Linnéa kom hit och vi hade en jättebra fredag-lördag. Legally blonde 2 äger, helt rätt film att titta på efter blodiga krissituationer.

Sen som om det inte kunde vara slut med eländet har en av mina boxningskompisar farit in till sjukhus med en hjärnskada, svullnader runt hjärnan på något sätt. Hon kommer bli bra men antagligen sluta med boxningen. F*n tycker så synd om henne. Och så tråkigt för det var en av dem jag trivdes bäst med. Men vi får väl fortsätta träffas.

Ok officiellt: efter detta inlägg är det nog med svärandet.

Ta hand om er allihopa, det är vad jag jobbar på för tillfället.
Kram