I min läsning innan sovdags igår slog jag upp följande text för 27 mars: "Lydnad leder till lycka". Ett litet citat för er: "När allt går enligt våra önskningar har vi inget tillfälle att lära oss sann lydnad, den lydnad Gud från början skapat oss till. Den är det enda som kan göra oss fullkomligt lyckliga. (...)Visst behöver vi alla lite framgång och uppmuntran för att få mod att gå vidare. Men om det alltid går som vi själva vill kan vi inte lära känna Gud och den kärleksfulla plan han gjort upp för vårt liv." -Wilfrid Stinissen Jag hade väl helst velat läsa en text om mirakulöst helande. Men jag kände att detta talade till mig. Det har vart så mycket bra, så fruktansvärt kul med träning och nya vänner, vilketverkligen gett mig mod framåt efter en kämpig höst. Samtidigt fick jag en tankeställare i helgen: vem är jag i allt det här?

Jag går så lätt in i saker och förlorar mig själv lite. I upptäckandet av coola boxnings-Hanna fick jag en lite annan dialekt, något grovare språk och en tuffare attityd. Vad av det är önskvärt? Inte mycket kanske. Missförstå mig inte; jag är helt kär i boxningen. Den har gett mig träningsglädje och jag trivs så bra i gemenskapen. Jag tror inte heller att jag genomgått en personlighetsförändring sen jag började. Däremot har jag nog gått in lite i en roll, en sorts Hanna. Det borde inte behövas, jag vill vara bara mig där jag är. Verkar det vettigt?

Lite tror jag att det handlar om att slappna av i sig själv. Låta självförtroendet boxningen ger sjunka in och bli självkänsla. Just nu går jag runt och vill berätta för hela världen att jag är en ascool boxare. Lite patetiskt, lite typiskt mig. Men inte typiskt den människa jag vill vara:

Hanna som är mer intresserad av andra och hur coola och fantastiska de är, en av sin egen status. Hanna som inte drar självförtroende av att vara bättre utan av att vara älskad. Hanna som inte använder sin passion till att vara duktig eller verka duktig själv. Utan till att peppa, uppmuntra och inspirera andra..
och bara Leva med stort L.

Sådan vill jag vara. Inte är det så att jag tror Gud skickar förkylningar på en. Men jag är övertygad att han tar tillfällen i akt. Dessa reflektioner går ihop med lydnad för mig för att det handlar om att vara den jag tror Gud vill att jag är. Vilketär den svårare, smalare, men helt klart lyckligare vägen att gå. Vägen i lydnad.