Sitter nu äntligen ner med min middag som ikväll består av falafel, ris, grönsallad och lite såser. Det såg så gott ut så jag tog till och med ett kort:



Jag är helt slut; denna veckan har jag tränat riktigt hårt och på boxningspasset kände jag att det tagit ut sin rätt. Jag ville så gärna sparra men jag orkade bara inte.. Tråkigt men så är det ibland. Så det blir ingen boxning imorrn, bara ett lättare gympass med Christianne och Gardner som ville lära sig lite övningar. Ser fram emot det, och sen ska jag bara slöfisa hela dagen...Det är jag verkligen värd. Det är ju typ bästa dagen i veckan, lördag som innebär helg, mys och dessutom godis. Vilket inte kommer sitta helt fel det är ett som är säkert :)

Måste säga att jag är stolt över mig själv, det har vart en rolig vecka och jag har tränat på bra och lärt mig mycket. Fick en insikt igår (om något som borde vara självklart) när jag steg på vågen för första gången på en månad.

Jag väger ungefär som jag gjorde i höstas, och där har jag legat nu snart ett år. Det har varit så fruktansvärt nojjigt att ligga över 70 kg och jag har tränat och försökt äta rätt och liksom väntat mig att jag ska börja gå ner men det har bara inte hänt. Visst har jag tappat i cm runt midja osv., men inte i vikt. Nu är jag hjärtligt trött på nojjandet och känner att det är dags på att jobba med insikten att jag inte kommer se ut eller väga som en löpande 17åring när jag nu är en gymmande och boxande 2oåring. Så är det bara och tittar jag mig i spegeln tycker jag ju om vad jag ser för det mesta: det är härligt att känna sig stark. Så nu är det bara att lära sig älska varje kilo istället för att hålla på och hoppas på att de ska falla iväg...Vågen är ju rätt värdelös som måttstock i varje fall, faktum är att skulle jag tro på BMI är jag överviktig. Och det är jag ju inte.

Så slut på nojjorna, från och med nu tänker jag jobba på att låta det vara vad jag orkar och klarar att göra med min älskade kropp som räknas!