Hope there's someone

Usch idag var en lite jobbig dag. "Borde" fått mer gjort än jag fick men efter kyrkan var jag jättetrött och var tvungen att sova lite, så något ordentligt ekonomi-pluggande har jag inte hunnit med. Suck.

Det känns alltid som att det skulle gå att pressa sig liite mer, pusha lite längre. Fast jag har ju faktiskt pluggat idag, om än inte konstant. Har faktiskt läst typ 5 kapitel som alla var ca.30 sidor i min geografibok. Det är inte så himmla illa. Mest nervös är jag för ekonomin, för den har jag mest bara löst uppgifter och ja, hmm. Får se hur det går, hur illa kan det bli liksom? I värsta fall får jag göra retakes! Så känns det just nu. Ååångest.

Lite tröstlåt ikväll är Linnea Henrikssons Hope there's someone. Jag kan oroa mig så förfärligt mycket ibland, typ om sånt som kanske händer om 10 år. Fast jag tror på "someone". Nu ska jag sova och ta nya tag imorgon för att sätta det sista innan de två proven på tisdag. Shit vad jag är nervös...

Så då går vi ut då!

Till biblioteket..nördigt eller ännu mer nördigt?
Just nu har ju alla veckan före tenta period här i St Andrews och det märks verkligen på stan. Det är helt dött förtuom i biblioteket som är alldeles fullt av folk från tidigt på morgonen till sent på kvällen. I min lägenhet pluggas det från kl. 9.00-23.00 tror jag..när vi ses är det en sorts inåtvänd tystnad som innfinner sig så fort någon slutar anstränga sig för att hålla konversationen igång. Men så har vi också prov som till 50 eller 75% avgör våra slutbetyg om bara några dagar.

Jag gör mitt bästa för att försöka ta in nytt material från kurserna, fördjupa förståelse av vissa bitar och repetera det jag kan. Mest känns det som ett omöjligt race mot klockan, *suck.* Samtidigt gör jag verkligen mitt bästa och har så gjort under terminen, och bättre än så kan man ju inte prestera. Lite tid tar det allt att lära sig att lägga upp studerandet maximalt.

Läste ett bibelord för någon dag sedan som får vara mottot för denna studieperiod:

Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor.
Kolosserbrevet 3:23

Det är ett så vist förhållningssätt till livet; att lägga ner strävandena för det egna och göra det för den Gud som gett mig allt när jag ger mitt allt till honom. Vid närmare eftertanke är det ju bättre att få vandra på Guds väg och lita på att han möter mina behov och leder mig rätt, än att själv oroa sig, försöka fixa med allt och klara av att bli både lyckad och lycklig. Dessutom är det ju så att när den älskade ger det bästa till den som älskar så räcker det. Det är inte perfektionen, utan att gåvan är personlig och given med hjärtat som räknas. Att tänka mig att jag gör mitt bästa och ger resulterande betyg till min far i himmelen är så mycket fridfullare än tanken på att ta emot dem och visa för föräldrar, bekanta eller vänner, och allra värst mig själv.

Det var mina tankar från Skottland i värsta plugghetsen. Nu ska jag dyka ner i böckerna för sista timmen ikväll..

Back in Britain

Så var man hemma igen. Just nu sitter jag på mitt lilla rum och ska strax börja läsa på ekonomin. Igår blev jag välkommnad av en hel massa brev, tre stycken tror jag. Hur trevligt som helst, bland annat ett från min Lee Abbey uncle Charles, saknat honom så jätteglad att han skrev. Det fick mig att känna mig mer hemma, jag har ju faktiskt många vänner här. Och imorse åt jag frukost med mina lägenhetskompisar vilket inte var dumt det heller, vi trivs allt bra ihop, fast vi är olika.

Igår insåg jag återigen hur mycket man måste gå när man bor här efter att först ha gått från buss stationen i en halvtimme för att sedan gå och handla, dit är det typ 20 minuter. Det bådar gott för formen, men ännu bättre är planen på att ta hit en cykel nästa gång jag kommer.

Imorse började jag med vad jag tror blir en nyårsföresats; att läsa om bibeln, hela boken, igen. Helt klart en utmaning, vidare reflektioner kommer i nytt inlägg!

Till siffror och pengarnas värld.

Adios!

Vad gör jag? Nu kör jag!

Så har sista dagen hemma snart tagit slut. Har tränat och vart i Eskilstuna med Mamma. Ikväll blir det potatissoppa och en film tror jag. Och imorgon åker jag!

Först kändes det lite jobbigt, har varit så skönt att vara med människor man älskar och känner väl. Men nu är jag mer taggad, tycker om "mitt" språk och "mitt" land, Storbritannien. Var kom mitt och mina ifrån undrar jag själv efter att spontant ha skrivit ner dem. Först är det väl så att de är mina egna i bemärkelsen att de är ett liv jag lever skild från alla. Ett liv jag valt själv och ingen utomstående utan vidare tränger in i. Så annorlunda, annan kultur och annat språk. Hur mycket man än berättar och visar går det inte att visa helt vad det är man menar. Man måste ju Leva där ett tag för att förstå.

Jag längtar till mina fina britter; enkel artighet på stan, mer please, tack, sorry och wonderful, amazing. Tycker om den lite mjukare person jag är på engelska. Tycker om kulturen på det stora hela, även om jag skrattar när de inte klarar snön och klemar något otroligt med husdjur. Känner mig helt enkelt rätt välplacerad i denna kultur som jag nästan råkade hamna i; jag kunde ju inte veta att jag skulle trivas så bra.

Så, vad gör jag? Nu kör jag!

Mot oändligheten och vidare..eller ja till Skottland och St Andrews

p.s. kan avslöja att det är typ 3+ där nu. vilket ska blir rätt skönt till skillnad från 15- här. burr burr.inte så köldtålig jag alltid trott mig vara..

Antiklimax

Jag trodde att jag skulle flyga hem idag, 4/1 stod det i min almanacka. Men tji fick jag för när jag skulle skriva ut biljetten och checka in så visade det sig att det var den 5/1. Tur att det inte var den 3dje det är ett som är säkert.

Väldigt märklig känsla att ha allt packat och sen inte komma iväg, man går ju och laddar innan. Nåja, det blir plugg och träning idag så får jag komma iväg imorgon istället.

Hemma

Sitter och tittar på filmen Arn som handlar om hans äventyr i det heliga landet och längtan tillbaka till Sverige, längtan Hem. Vilket får mig att fundera på vad som är hem. Just nu säger jag hem om både St Andrews och huset i Kvicksund, antagligen eftersom jag bor på båda ställena. Men några riktiga band vet jag inte om jag har till någondera platserna ännu. För banden, det handlar väl om relationerna, att man känner att det finns en gemenskap där man inte bara får vara med men också är saknad när man är borta. En plats där man fyller en roll för människor som inte utan vidare kan tas över av någon annan.

De vänner jag står nära här i Sverige bor alla lite utspritt, och på samma sätt är det i Storbritannien än så länge. Samtidigt som jag inte upplever att jag riktigt har ett kompisgäng i Västerås fick jag ändå en inblick i vad det är alla menar när de undrar hur jag kan flytta iväg i hela fyra år. När man ser människor i mitt "kyrkgäng" och hur de känner alla, har många vänner och verkligen kan "sin" stad så förstår jag vilken trygghet det måste vara. Att verkligen ha rötter någonstans har ju självklart sina fördelar. Jag byggde aldrig upp det under den tid jag bodde i Västerås, jag mådde ju ofta dåligt och tog mig aldrig tid för relationer utan tränade och pluggade mest. Så den tryggheten har jag aldrig riktigt upplevt och kan därför inte sakna den. Nu är det inte så att jag helt känner mig som en främling här i Västerås/Kvicksund. Jag är verkligen tacksam för mina västerås vänner och tycker att det är roligt att träffa folk i kyrkan. Men det känns som sagt inte som "min" stad så som jag tror de västeråsare jag känner upplever det.

När jag tänker på det så undrar jag om jag kan ha bara en stad. Det var ändå ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att läsa IB i Eskilstuna. Den där längtan att göra mer, se mer, uppleva mer, se fler platser drog mig bort. Rastlösheten har varit viktigare än längtan att efter trygghet. Och jag längtar fortfarande; njuter av Skottland men vill fortfarande se mer: Kanada, Nya Zeeland, USA, Island, Sydamerika. Det är så mycket som är spännande som man kan göra. Så många platser som också kan bli hemma. För i slutändan är det nog så att relationer skapar ett hem, och det betyder ju att mitt hem finns på sätt och vis där mina vänner och min familj är. I varje fall i mitt liv just nu..För vem vet vad framtiden bär med sig, och var man hamnar till slut.

Livet är spännande!

2011-Önskningar, Förhoppningar och Föresatser

Nu är det ju 2011 och jag är upplagd för ett bra år. Det känns som att livet blir bättre och bättre ju äldre jag blir. Inte så att det slutat hända mig jobbiga saker men jag tar det annorlunda nu, litar mer på att det blir bra och att något gott händer genom det svåra. Sen uppskattar jag livet mer också, har vart mycket lycklig sådär i stunden under förra året och det hoppas jag på mer av i år. Närvaro i mitt eget liv; att kunna vara tacksam till Gud för det som är gott och verkligen njuta och förundras.

Så vad är då mina förhoppningar?

Först och främst vill jag bli.
Bli mer kärleksfull, varmare, visare, starkare och tryggare.
Bli mer öppen för Gud, mer i bön och ordet.
De två olika blivandena hänger ju ihop, att prioritera Gud är att bli mer som honom. Man blir som man umgås, det tror jag. Vad gäller kropp och hälsa hoppas jag kunna fortsätta ta hand om min kropp och bli i bättre form, på ett balanserat sätt.

Nu är det förstås så att förhoppningar är bra men inget händer om man inte har föresatser, saker man bestämmer sig för att göra något för att nå dit man vill. Så, föresatser:

Att läsa bibeln mer. Har varit rädd för att brottas med det, det kan ju vara rätt skrämmande och jobbigt. Men jag tror att jag har mer människor nu som har tid att prata med mig om mina frågor och dessutom lite mer mod. Så mer bibelläsning som inte bara är evangelierna men också GT och breven.
Sen vill jag bli mer regelbunden i mitt andaktsliv. Har skaffat en ny andaktsbok, ska försöka skapa en morgonrutin med den och Jesus.
Vad gäller karaktär så tror jag att den växer när man tränar den. Så jag tänker fortsätta ge av mig själv, göra små saker i vardagen, vandra steg för steg liksom.

Sen finns det sånt man inte råder över helt själv. Sånt man mest kan önska sig. För mig hör nära vänner i Skottland dit, samt en relation. Jag längtar efter att få vara två, få ge kärlek och uppskattning till Någon, och få samma sak tillbaka. Och jag längtar efter mer frtroliga vänskapsrelationer i min nya vardag.

På det hela taget är jag förväntansfull, Livet är vackert.
Smärtsamt, men ändå så vackert.