Tittar på bilder som andra tagit från Lee Abbey och känner ett litet sting i hjärtat. Vilket häftigt ställe, så många fantastiska saker att göra och så många fina människor. Varför njöt jag inte mer?
Samtidigt vet jag att jag gick igenom några jobbiga grejer. Och att köksjobbet slet på mig: inte själva uppgifterna lika mycket som kaoset, att inget någonsin funkade riktigt (så kändes det i vart fall). Dessutom lärde jag mig nog att slappna av mer, tycka om livet och ta vara på de fina stunderna. Vilket för övrigt några som var där lärde mig mer mig, till exempel fina Billy från Nya Zeeland.
Tyvärr är det ofta när jag ser tillbaka på mitt liv som tonåring/ung som jag inser att jag inte bara glatt mig i stunden. Jag har nog lätt för att alienera mig; känna mig annorlunda och svår och stänga ute mig själv från insidan. Vad är poängen med det egentligen? Inför nästa termin (ja i Skottland är vi slöa, ja vi har lov hur länge som helst)så ska jag satsa på att ha mer roligt, leva livet lite mer. Slappna av och strunta i att allt inte är perfekt. Uppskatta det som är, inte sträva så förbannat mycket hela tiden. Framåt kommer man i vart fall, om man går. Att lägga på sig tunga bördor och titta ner i backen hjälper en inte åt rätt håll.
Glad bild från när jag jobbade på Lee Abbey. Det var mycket som var roligt och jag trivdes trots allt bra!
Skönt att bara komma till Sverige och landa lite efter alla prov. Är lite trött på att läsa och producera text så boggen får nog vila lite dessa veckor. Återkommer om ett tag, när jag skrivit klart alla bibelstudier till boken Accent..
Kramis!
Mamma i Bergianska trädgården sist hon, jag och mormor var på äventyr
Nu är mina exams över. Så fruktansvärt skönt, ni kan bara ana hur underbart det är att inte ha de hemska proven på ena axeln och skuldkänslan av att aldrig plugga tillräckligt på den andra. Frihet för två veckor framåt! Tre nästan. Det här blir bra..
Som jag berättat har jag ju just börjat läsa igenom bibeln igen, från pärm till pärm så att säga. Och det är asläskigt. Jag menar det. Det är svårt att förklara, som att ha gått igenom grundskolan och komma tillbaka ett par år senare och inse att du inte är säker på att du vet om 1+1=2 längre, vara osäker på huvudstaden i ditt hemland och inte riktigt veta var punkt och stor bokstav ska vara. Paradigmskifte kan man tydligen säga på lite fint filosofi-språk. Det är jobbigt och omvälvande i början men jag tror nästan efterdyningarna är värst.
Om det är något jag har är det tro. Att följa in i det okända. För vart går jag annars? Just nu går resan genom bibeln. Så jag följer efter...följer honom som kärleksfullt lägger ut rösen så jag hittar rätt och samtidigt träffar mig mitt i hjärtat med sin omsorg.
Ja, jag som pluggar hållbar utveckling och "biodiversity" tar i tillfälle att förundras över det här stackars djuret. Rätt humm, unikt. Ska vi säga fulsött.
Haha XD
Har ju som kanske redan är bekant dragit upp träningsdosen ett snäpp efter nyår. Och slutat med sötsaker (utom min frukt, ingen rör min frukt). Jag mår riktigt bra, tror det är en kombination av maten, träningen och dessutom att jag äter helt laktosfritt -annars får jag i mig mjölk genom choklad och typ bakade saker med smör, mjölk etc. Nu är det helt enkelt prima liv i Skottland till skillnad från början på vintern som inte var så hälsosam eller energifylld. Skönt måste jag säga.
På gymmet i tisdags när jag körde cardio (löpning och crosstrainer) och fick samtidigt en liten aha-upplevelse om hur viktig hjärnan är för prestationen. Vet inte om du är som jag men jag sätter gärna en "magisk" inre gräns t.ex. att jag orkar si och så länge just nu, måste träna så länge eller får ge upp efter så mycket. Att pusha sig över den gränsen kan kännas helt omöjligt men det är det ju inte, siffran sitter i huvudet inte i kroppen. Så i tisdags när jag körde sista 20 minuterna på löpbandet bara vägrade jag ge upp och gå en stund efter 10 minuter, fast jag var trött och ville gå (hade kört cross i 30 min innan). Jag bara sa till mig själv att jag kan, jag är stark, det är jobbigt att träna men jag klarar det, det går, bara fem minuter till etc. Och vet ni jag klarade alla 20 minuterna springande utan gå-paus. Jättestolt var jag!
Sen är det det här med kosten. Hur mycket av vilka näringsämnen och vad som är lämpligt när man vill gå ner lite i vikt eller tona kroppen. Just nu äter jag väldigt kolhydratrik mat, såhär idag vilket nog var en rätt vanlig dag:
Frukost: Gröt m. hemgjort äppelmos och lite laktosfri mjölk, glas vatten och 1 tillskott-tablett (vill få i mig järn ordentligt)
Lunch: Wok av rotfrukter m. ris och kikärtor
Mellis: Bröd, grovt hembakat.
Träning
Mellis:Äpple och knäcke med jordnötssmör och 1 banan
Middag:Grönsaks-soppa, bröd med ost-skiva, några torkade katrinplommon till efterrätt
Såvitt jag vet, eller snarare gissar, så är det inget överflöd på protein i denna kosten. Speciellt som jag styrketränar 3gg i veckan och konditionstränar ca.2 gg. Dessutom väger jag runt 70 kg, så om man ska tro alla kroppsbyggare samt övriga gymråttor behöver jag ca. 140 gram proein om dagen. Tror inte jag får i mig det.
Men, nu trivs jag bra och mår bra av min kost. Den är rätt så billig och bra för miljön i stort, i varje fall bättre än om jag skulle vräka i mig kött och mjölkprodukter. Nu är mjölkprodukter inte nåt alternativ, men tonfiskburkar och köttfärs finns ju där på hyllorna. Men det är ju inte precis mumsigt heller. Så då är frågan, om ine ideal och plånbok ska svikas, är proteintillskott ett bra alternativ. Känner mig lite vilse i kostdjungeln. Man kan ju strunta i det hela men när jag nu lägger ner energi på träningen så måste jag ju äta rätt så väl. Och om man ska tänka på när man äter och planera och ha sig kan man ju lika också försöka äta rätt för att få ut så mycket som möjligt av träningen..
Det var mina funderingar för ikväll.
Adjö.
Nu har jag skrivit min ekonomi tenta. Jag svarade på ALLA frågor, surprise surprise. Det kändes som att det gick riktigt bra, jag som var så nervös.. Känner mig rätt lycklig av att det är klart i varje fall *leende*
I eftermiddag har jag nästa tenta, i geografi. Strax måste jag kila väg..
Ha det gött tills jag hör av mig igen!
Usch idag var en lite jobbig dag. "Borde" fått mer gjort än jag fick men efter kyrkan var jag jättetrött och var tvungen att sova lite, så något ordentligt ekonomi-pluggande har jag inte hunnit med. Suck.
Det känns alltid som att det skulle gå att pressa sig liite mer, pusha lite längre. Fast jag har ju faktiskt pluggat idag, om än inte konstant. Har faktiskt läst typ 5 kapitel som alla var ca.30 sidor i min geografibok. Det är inte så himmla illa. Mest nervös är jag för ekonomin, för den har jag mest bara löst uppgifter och ja, hmm. Får se hur det går, hur illa kan det bli liksom? I värsta fall får jag göra retakes! Så känns det just nu. Ååångest.
Lite tröstlåt ikväll är Linnea Henrikssons Hope there's someone. Jag kan oroa mig så förfärligt mycket ibland, typ om sånt som kanske händer om 10 år. Fast jag tror på "someone". Nu ska jag sova och ta nya tag imorgon för att sätta det sista innan de två proven på tisdag. Shit vad jag är nervös...
Till biblioteket..nördigt eller ännu mer nördigt?
Just nu har ju alla veckan före tenta period här i St Andrews och det märks verkligen på stan. Det är helt dött förtuom i biblioteket som är alldeles fullt av folk från tidigt på morgonen till sent på kvällen. I min lägenhet pluggas det från kl. 9.00-23.00 tror jag..när vi ses är det en sorts inåtvänd tystnad som innfinner sig så fort någon slutar anstränga sig för att hålla konversationen igång. Men så har vi också prov som till 50 eller 75% avgör våra slutbetyg om bara några dagar.
Jag gör mitt bästa för att försöka ta in nytt material från kurserna, fördjupa förståelse av vissa bitar och repetera det jag kan. Mest känns det som ett omöjligt race mot klockan, *suck.* Samtidigt gör jag verkligen mitt bästa och har så gjort under terminen, och bättre än så kan man ju inte prestera. Lite tid tar det allt att lära sig att lägga upp studerandet maximalt.
Läste ett bibelord för någon dag sedan som får vara mottot för denna studieperiod:
Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor.
Kolosserbrevet 3:23
Det är ett så vist förhållningssätt till livet; att lägga ner strävandena för det egna och göra det för den Gud som gett mig allt när jag ger mitt allt till honom. Vid närmare eftertanke är det ju bättre att få vandra på Guds väg och lita på att han möter mina behov och leder mig rätt, än att själv oroa sig, försöka fixa med allt och klara av att bli både lyckad och lycklig. Dessutom är det ju så att när den älskade ger det bästa till den som älskar så räcker det. Det är inte perfektionen, utan att gåvan är personlig och given med hjärtat som räknas. Att tänka mig att jag gör mitt bästa och ger resulterande betyg till min far i himmelen är så mycket fridfullare än tanken på att ta emot dem och visa för föräldrar, bekanta eller vänner, och allra värst mig själv.
Det var mina tankar från Skottland i värsta plugghetsen. Nu ska jag dyka ner i böckerna för sista timmen ikväll..
Så var man hemma igen. Just nu sitter jag på mitt lilla rum och ska strax börja läsa på ekonomin. Igår blev jag välkommnad av en hel massa brev, tre stycken tror jag. Hur trevligt som helst, bland annat ett från min Lee Abbey uncle Charles, saknat honom så jätteglad att han skrev. Det fick mig att känna mig mer hemma, jag har ju faktiskt många vänner här. Och imorse åt jag frukost med mina lägenhetskompisar vilket inte var dumt det heller, vi trivs allt bra ihop, fast vi är olika.
Nu är det ju 2011 och jag är upplagd för ett bra år. Det känns som att livet blir bättre och bättre ju äldre jag blir. Inte så att det slutat hända mig jobbiga saker men jag tar det annorlunda nu, litar mer på att det blir bra och att något gott händer genom det svåra. Sen uppskattar jag livet mer också, har vart mycket lycklig sådär i stunden under förra året och det hoppas jag på mer av i år. Närvaro i mitt eget liv; att kunna vara tacksam till Gud för det som är gott och verkligen njuta och förundras.
Så vad är då mina förhoppningar?
Först och främst vill jag bli.
Bli mer kärleksfull, varmare, visare, starkare och tryggare.
Bli mer öppen för Gud, mer i bön och ordet.
De två olika blivandena hänger ju ihop, att prioritera Gud är att bli mer som honom. Man blir som man umgås, det tror jag. Vad gäller kropp och hälsa hoppas jag kunna fortsätta ta hand om min kropp och bli i bättre form, på ett balanserat sätt.
Nu är det förstås så att förhoppningar är bra men inget händer om man inte har föresatser, saker man bestämmer sig för att göra något för att nå dit man vill. Så, föresatser:
Att läsa bibeln mer. Har varit rädd för att brottas med det, det kan ju vara rätt skrämmande och jobbigt. Men jag tror att jag har mer människor nu som har tid att prata med mig om mina frågor och dessutom lite mer mod. Så mer bibelläsning som inte bara är evangelierna men också GT och breven.
Sen vill jag bli mer regelbunden i mitt andaktsliv. Har skaffat en ny andaktsbok, ska försöka skapa en morgonrutin med den och Jesus.
Vad gäller karaktär så tror jag att den växer när man tränar den. Så jag tänker fortsätta ge av mig själv, göra små saker i vardagen, vandra steg för steg liksom.
Sen finns det sånt man inte råder över helt själv. Sånt man mest kan önska sig. För mig hör nära vänner i Skottland dit, samt en relation. Jag längtar efter att få vara två, få ge kärlek och uppskattning till Någon, och få samma sak tillbaka. Och jag längtar efter mer frtroliga vänskapsrelationer i min nya vardag.
På det hela taget är jag förväntansfull, Livet är vackert.
Smärtsamt, men ändå så vackert.
Vilken fin nyårsafton jag hade i år, det var verkligen roligt. Den firades med tre-rätters middag hemma hos mig som jag och Linnéa lagade till våra vänner. Sedan spelade vi spel och gick ut och dansade. Det var fantastisk roligt att laga mat med Linnéa också, mysigt med tjejprat och sen gillar jag ju att laga mat också. Gott blev det dessutom.
Det är intressant det där att låta vänner mötas. Man kommunicerar ju på olika sätt med olika vänner och olika sidor av ens personlighet kommer till uttryck i olika relationer. Var lite nervös innnan kvällen om det skulle funka mellan mina och Linnéas vänner, men det tycker jag det gjorde. Fast nog är det sant att vi har väldigt olika vänner, mina är mer, humm, vad ska vi säga..högljudda. På ett underhållande och bra sätt förstås, haha.
Något annat som är trevligt är uppskattning. Eftersom Linnéa har pojkvännen Jonas och hon hade bjudit ett par, fina Bella och Björn, så ville jag ju inte heller vara själv. Så jag bjöd hemgruppsvänner, Anders och David. Två dater, det ni! I varhe fall så var båda jätteguliga och hade köpt presenter och klätt upp sig och var så fina. Och det värmde mitt hjärta och fick mig verkligen att känna mig uppskattad.
Något som inte fick mig att känna mig uppskattad på samma trevliga sätt var att bli uppraggad på krogen. En kille kom fram och började dansa med mig vilket i och för sig kan vara roligt men självklart började han ta på mig, och det har jag väldigt svårt för. Han blev dissad kan man säga. Det är märkligt det där, på ett sätt längtar jag mycket efter en relation och närhet och självklart bekräftelse. Men det måste verkligen vara på rätt sätt. Annars blir det bara slemmigt.
Så summa kardemumma, tack till fantastiska Linnéa, fina dater och trevliga gäster!
Stor Kram och Gott Nytt År!
