Som jag berättat har jag ju just börjat läsa igenom bibeln igen, från pärm till pärm så att säga. Och det är asläskigt. Jag menar det. Det är svårt att förklara, som att ha gått igenom grundskolan och komma tillbaka ett par år senare och inse att du inte är säker på att du vet om 1+1=2 längre, vara osäker på huvudstaden i ditt hemland och inte riktigt veta var punkt och stor bokstav ska vara. Paradigmskifte kan man tydligen säga på lite fint filosofi-språk. Det är jobbigt och omvälvande i början men jag tror nästan efterdyningarna är värst.

Jag
vet

inte

vad, hur, jag tror
längre.

Jag tror på Gud. Jag läser evangelierna och fascineras av Jesus. Älskar, förundras, berörs av en Gud som skapar av kärlek och lider in i döden för samma skapelse. Jag tror. Vad skulle jag annars göra? Det är livet, dess essens, hoppet som hjälper mig lite på att ur smärtan föds skönhet, att det sårade blir helt en dag, den ensamma upphittad. Drivkraften, stödet, tryggheten, utmaningen.

Kalla mig svag om du vill -jag vill inte leva utan Gud.

Så när jag slår upp bibeln igen och konfronteras med de berättelser jag alltid trott på, sådär bokstavligt, och inser att det inte funkar så värst bra med nya tankar jag har. Då blir jag rädd. Osäker, vilse. Jag har ingen fin filosofi, ingen genomtänkt teologi, inga bra argument eller säker trosförklaring. Bara en naken tro på Den som är Kärlek och Liv.

Och jag har ingen aning om när jag kommer ha mer säkerhet igen.

Så händer det, de där små tecknen efter vägen. Som rösen i fjällen, små stenhögar som lika kunde vara ett barn som lekt eller en händelse. Men de dyker upp, igen och igen, när du minst anar det. Om du vandrat förr känner du igen dem, vet att de leder rätt. Bara du är uppmärksam och följer vägen.

I kyrkan idag inledde Cameron gudstjänsten med att säga att de kommer ha ett nytt tema för de närmsta veckorna; resor. Idag skulle han tala om Abraham. Gissa vilken text jag läste imorse (efter att jag lite halvt ångestfylld slagit upp min bibel)? Exakt den vi läste i kyrkan idag. På pricken. Cameron talade först om den historiska bakgrunden för att sedan berätta en liten historia om skillnaden mellan "belief"(övertygelser) och "faith"(tro). Han var tidigare lärare på grundskolenivå och jag vet inte vad han undervisade om men han hade i varje fall ett experiment med sina elever:
-Här är tre glas med vatten. Och här är tre påsar, två med socker och ett med kräkmedel. *häller en i vart glas och blandar om glasen* Den som kommer fram, tar ett och dricker upp får en marsbar! Jag lovar att jag inte kommer er låta ta den med kräkmedel. Vågar någon?

Han berättade att hans elever kände honom väl och visste att han var kapabel till att hitta på galna saker men också att han tyckte mycket om dem och verkligen brydde sig om dem och kände dem väl. Därför blev han inte förvånad när det var Sofia som om upp, tog ett glas, tittade honom i ögonen och drack upp för att sedan få sin marsbar.Cameron förklarde sin liknelse såhär: -Det är en sak att ha övertygelsen att jag inte skulle låta någon dricka det dåliga vattnet. Man kan ha alla möjliga sorters övertygelser, saker man kan skriva under på men aldrig skulle göra. Den som hade tro var flickan som tog ett glas och drack. Tro är det som gör att man handlar, vågar det som är läskigt, utanför ens trygghetszon var den än går. Tro är det som fick Abraham att våga flytta ifrån tryggheten hos sin klan, sitt land och sina relationer för att följa Gud ditt han tog honom. Cameron frågade sen om någon av oss praktiserar den sortens tro i vårt liv...



Om det är något jag har är det tro. Att följa in i det okända. För vart går jag annars? Just nu går resan genom bibeln. Så jag följer efter...följer honom som kärleksfullt lägger ut rösen så jag hittar rätt och samtidigt träffar mig mitt i hjärtat med sin omsorg.