Igår såg jag filmen Garden State och det är faktiskt en av de (få) filmer som lämnar ett avtryck.


Den handlar i korthet om en ung man, Andrew, vars rullstolsbundna mamma dör i en olycka vilket får honom att åka hem för första gången på nio år till småstaden där han växte upp. Där konfronteras han med gamla (rätt nedknarkade) vänner, sin dominante pappa men framför allt med sig själv. Längs vägen möter han Sam, en spontan, söt tjej som är en kronisk lögnare men ironiskt nog leder honom närmare sanningen med sin livsbejakande inställning, hand i hand med övertygelsen att inget är så bra som en riktig gråtstund: "jag ser till och med fram emot dem!"

Jag blev verkligen berörd av filmen. Det var inte första gången jag såg den, har sett den tidigare hos bästa Linnéa som ordnade en jättemysig filmkväll för mig och henne. Men jag tror jag förstod några av filmens teman bättre nu: hur nödvändigt det är att känna även om det även innebär smärta, och hur det är relationer som skapar det hem som råder bot på hemlösheten man kan uppleva efter att ha flyttat hemifrån. Något annat jag tycker är fint i filmen är hur de två möts, båda med problem och sorger, men hur mötet leder till helande. Ett tillsammans i det ofta kaotiska och smärtsamma, men ändå underbara livet. En realistik glädje; såhär är det och det är jobbigt ibland och vi är inte perfekta men vi älskar och det finns hopp...

Fint helt enkelt.