Så har sista dagen hemma snart tagit slut. Har tränat och vart i Eskilstuna med Mamma. Ikväll blir det potatissoppa och en film tror jag. Och imorgon åker jag!


Först kändes det lite jobbigt, har varit så skönt att vara med människor man älskar och känner väl. Men nu är jag mer taggad, tycker om "mitt" språk och "mitt" land, Storbritannien. Var kom mitt och mina ifrån undrar jag själv efter att spontant ha skrivit ner dem. Först är det väl så att de är mina egna i bemärkelsen att de är ett liv jag lever skild från alla. Ett liv jag valt själv och ingen utomstående utan vidare tränger in i. Så annorlunda, annan kultur och annat språk. Hur mycket man än berättar och visar går det inte att visa helt vad det är man menar. Man måste ju Leva där ett tag för att förstå.


Jag längtar till mina fina britter; enkel artighet på stan, mer please, tack, sorry och wonderful, amazing. Tycker om den lite mjukare person jag är på engelska. Tycker om kulturen på det stora hela, även om jag skrattar när de inte klarar snön och klemar något otroligt med husdjur. Känner mig helt enkelt rätt välplacerad i denna kultur som jag nästan råkade hamna i; jag kunde ju inte veta att jag skulle trivas så bra.


Så, vad gör jag? Nu kör jag!

Mot oändligheten och vidare..eller ja till Skottland och St Andrews


p.s. kan avslöja att det är typ 3+ där nu. vilket ska blir rätt skönt till skillnad från 15- här. burr burr.inte så köldtålig jag alltid trott mig vara..