Tittar på bilder som andra tagit från Lee Abbey och känner ett litet sting i hjärtat. Vilket häftigt ställe, så många fantastiska saker att göra och så många fina människor. Varför njöt jag inte mer?

Samtidigt vet jag att jag gick igenom några jobbiga grejer. Och att köksjobbet slet på mig: inte själva uppgifterna lika mycket som kaoset, att inget någonsin funkade riktigt (så kändes det i vart fall). Dessutom lärde jag mig nog att slappna av mer, tycka om livet och ta vara på de fina stunderna. Vilket för övrigt några som var där lärde mig mer mig, till exempel fina Billy från Nya Zeeland.

Tyvärr är det ofta när jag ser tillbaka på mitt liv som tonåring/ung som jag inser att jag inte bara glatt mig i stunden. Jag har nog lätt för att alienera mig; känna mig annorlunda och svår och stänga ute mig själv från insidan. Vad är poängen med det egentligen? Inför nästa termin (ja i Skottland är vi slöa, ja vi har lov hur länge som helst)så ska jag satsa på att ha mer roligt, leva livet lite mer. Slappna av och strunta i att allt inte är perfekt. Uppskatta det som är, inte sträva så förbannat mycket hela tiden. Framåt kommer man i vart fall, om man går. Att lägga på sig tunga bördor och titta ner i backen hjälper en inte åt rätt håll.



Glad bild från när jag jobbade på Lee Abbey. Det var mycket som var roligt och jag trivdes trots allt bra!